verkligen

Jag krockade igår, det var väldigt läskigt. Innan jag insåg att jag fortfarande var vid liv och inte var skadad så trodde jag att nu är det kört i de sista sekunderna. De som såg krocken sa att det inte var så farligt, men det räckte för att skrämma upp mig. Jag kom i en korsning med högertrafik, när jag kollar åt höger så jag inte behöver släppa före någon kommer det en bil från vänster. Föraren verkade inte alls ha uppfattat mig och jag såg inte honom i tid heller. Så båda körde vi ut i korsningen och eftersom ingen av oss tänkte stanna körde vi ganska fort. Han körde in i min vänstra sida på bilen, precis där jag sitter och kör. Föraren var från Malta och var van med vänstertrafik. Han var här på en affärsresa och körde runt i en hyrbil. Tur nog blev ingen av oss skadade, men som sagt jag blev ganska uppskärrad.
(Continued)

Vid tvåtiden hoppade jag in i bilen, i sällskap av mamma och med pappa bakom ratten bar det av mot Arlanda. Kändes skönt att slippa stressa och det var trevligt att äta med mina föräldrar och ta det lugnt innan jag skulle checka in bagaget och gå igenom passkontrollen. Flygresan gick bättre än de tidigare som jag gjort, tror det är som mannen jag mötte på planet sist jag flög till Berlin sa "Flygrädsla är inte medfött utan inlärt och därför kan man lära bort den". När vi landat i Berlin tog det en halv evighet innan bagaget kom åkandes på rullbandet. Med den jättestora resväskan rullandes efter mig möttes jag av fyra av sex familjemedlemmar. I den svarta hyrbilen, BMW, åkte vi sedan till mitt nya hem för den kommande tiden, beläget på en lugn gata i stadsdelen Zehlendorf.
(Continued)